Ny blogg!

Jag bloggar numer på adressen:

www.jarmosdotter.blogspot.se

Välkommen att följa mitt liv på den nya bloggen! Jag hoppas att ni följer med mig dit! :)

Kramar & Kärlek!

Flygbiljetter.

För några dagar sedan köpte jag flygbiljetter. Jag reser till Tunisien den 26 mars och kommer inte hem fören den 16 april. Jag ska spendera tre underbara veckor med Akrem och hans familj! :) Det har varit planen hela tiden, att jag ska åka dit och hälsa på. Men nu när biljetterna är köpta så blir det så verkligt, och det är ren och skär lycka inombords! Jag behöver den känslan. för trotts att jag pratar med Akrem och hans familj på skype varje kväll så är saknaden så oerhört stor!

Imorgon är det fem hela veckor sedan han lämnade Sverige. Det är alltså nästan fem veckor sedan jag kände hans armar om mig. Jag saknar honom så innerligt, varje dag. Hela tiden. Det är tomt utan honom, och vissa dagar är jobbigare än andra. Och jag tänker att det är okej att vara ledsen, att gråta och sakna så det gör ont inombords. Men jag är okej, det är jag. Mitt i all saknad, all längtan.

En vecka i Eskilstuna.

Jag är hemma i Skåne igen efter att ha spenderat en underbar vecka i föräldrahemmet i Eskilstuna.

Dagen efter att jag anlände så träffat mammas sida av släkten hemma hos mormor och morfar. Vi åt god mat, pratade och umgicks. Alltid lika mysigt, och jag älskar att vara på mormor och morfars gård där jag och mina kusiner lekt så mycket som barn. Vi har upplevt många äventyr och hittat på en massa tokigheter ska ni veta :) Lyckliga barndomsminnen som jag vårdar med ömhet.

Det är så bra när jag lyckas pricka in mitt besök i Eskilstuna dagar då släkten ska träffas! Då samlas ju alla under samma tak! Jag lekte en del med mina fina kusinbarn. Inklusive det nyaste tillskottet Zion som bara är ett par veckor gammal! Han är så vacker och så väldigt liten. :) Det är som om man glömmer bort hur små bebisar är, och jag blir alltid lika förundrad över de pyttesmå fingrarna och de små, små naglarna. :p

♥

I tisdags så promenerade jag genom staden för att besöka min kusin Carro. Vi drack te och pratade minnen, och vilka minnen sen! :)  

Det var henne jag rymde till Stockholm med, då jag var fjorton år hon hon hade ganska nyligen fyllt sexton år. Vi hade inga pengar, så vi köpte en limpa bröd, fyllde en petflaska med vatten, gav oss ut på E20 och liftade hela vägen till Stockholm! Nu så här efteråt så undrar jag vad vi tänkte med, det kunde ju ha gått väldigt illa. Men vi kom fram, oskadda och utan någon särskild plan. Det var i mars och temperaturen låg på -10. Vi hade ingenstans att sova, så vi vandrade runt på Stockholms gator, åt av limpan när vi blev hungriga och drack av vattnet vi hade med oss. Vi frös så vi skakade och satt hopkurade på trottoaren på ihopvikta tidningar. Vi vågade aldrig somna, det kändes för farligt. Ändå så var vi vid gott mod, vi var ju ute på äventyr! När det blev för kallt för att sitta stilla så reste vi oss började promenera. Vi gick förbi ett hotell, och till vår förvåning så var ingången inramad av kravallstaket och en vakt stod vid hotellets ingång. Vid kravallstaketet satt en rad av unga tjejer. Jag och Carro blev ju såklart nyfikna och frågade vad de gjorde där.

- Vi väntar på Backstreet boys! Sa en av tjejerna, nästan lite högtidligt.

Jag ock Carro såg på varann och jag tror vi tänkte samma sak. Här kan vi stanna, här kan vi sätta oss ner och tillåta oss att somna. Det kändes tryggt med vakten som stod i hotellets entré och alla tjejer som satt tätt ihop iklädda tjocka dunjackor. Några hade varm choklad i termos och smörgåsar. Vi slog oss ner, åt lite av brödet och efter att ha pratat lite med de andra tjejerna och hälsat på vakten så kunde vi slappa av. Vi sov inte mycket den natten, mycket på grund av kylan. Men några minuters sömn här och där var så mycket bättre än ingenting.

Under två dygn var vi Stockholm. På den tiden hade varken jag heller Carro någon mobiltelefon, däremot hade jag en personsökare som jag fått av pappa i present. Jag hade den med mig och när våra föräldrar upptäckte att vi var borta (vi hade nämligen sagt till min mamma att jag skulle sova hos Carro och till Carros mamma sa vi att vi skulle sova hos mig. Men efter den här händelsen så fick vi båda utegångsförbud under en tid, samt att våra föräldrar alltid kollade med varann när det var tal om att någon skulle sova över) så pep min personsökare. Jag minns än idag hur magen knöt sig, haha. Vi fick låna en mobil från en tjej utanför hotellet, hon var från Stockholm och vi tyckte att hon nog måste vara från en överklass familj eftersom hon hade en egen mobiltelefon! :p

Våra föräldrar var arga, men mest lättade och tacksamma över att vi var okej. Dock så åkte vi inte hem fören dagen därpå. Vi var inte klara med vårt äventyr och berättade inte vart i Stockholm vi var. Vi såg till att ringa våra föräldrar då och då och berättade att vi var okej och att vi snart skulle komma hem. Hahaha, gissa om vi fick utegångsförbud och ordentliga förmaningar när vi kom hem.
Men det var värt det. För det var verkligen ett äventyr! Ingenting jag skulle göra om, men det var två spännande och framförallt utmanade dygn på rymmen i huvudstaden. Och btw så träffade vi Backstreet boys och tog några fotografier som vi sedan sålde till fans för typ 40-50 kr per kort! ;) Business girls :p

Efter att ha druckit te och pratat minnen så följde jag med och hämtade hennes barn på dagis och i skolan. Sen gick vi hem och åt mellis och lekte lite. Pratade vidare och uppdaterade oss om vad som händer och sker i varandras liv. En väldigt mysig och fin dag med andra ord. :)

♥

Linda kom på besök till Eskilstuna, det var så fint att träffa henne igen efter så lång tid. Jag kramade om henne, som jag hade längtat! Vi drack te vid köksbordet i föräldrahemmet, pratade om livet och våra planer för framtiden. Föreningslivet och allt som hör till, allt det som är relativt nytt för mig men som hon varit en del av under många, många år! Hon gav mig lite nya idéer som jag tror kan vara användbara. Vi åt lunch tillsammans, och fortsatte pratade om allt och ingenting. Jag har saknat henne i mitt liv. Varför ska alla jag älskar vara så utspridda? Varför kan inte alla bara bo på samma ställe, i samma stad?

Jag längtar redan tills nästa gång vi ses!

♥

Jag och min lillasyster Ellen har handlat lite på mellandagsrean. Jag köpte nya gardiner till sovrummet på Indiska. De nya gardinerna liknar sina föregångare väldigt mycket. Samma färg, liknande tyg (ett ganska rejält tyg som tål att Lily klättrar i gardinerna. Slittåliga kan man nog säga :) Jag fick i alla fall båda gardin längderna för 124:- på rean. Ett riktigt kap! :)

Jag köpte även en fin grön klänning på Indiska, samt en brun stickad kofta som jag verkligen älskar! :)
Ett besök på myrorna och jag gick därifrån med sex nya böcker! :D


När harpalten ylar - Truddi Chase
Bokhandlaren i Kabul - Åsne Seierstad
Den blå dagboken - James A. Levine
Den sommaren - Liz Rigbey
Vi har ju hemligheter i den här familjen - Therése Eriksson
Skärvor av ett ansikte - Lucy Grealy

♥

Dagen innan jag skulle åka hem till Skåne så åkte mamma och jag ut till kyrkogården och tände ljus i lyktan. Jag pratade lite med pappa och Emma, det var längesen sist. Det känns så fint att åka dit, det gör inte ont längre. Inte på samma sätt som det en gång gjorde. Saknaden finns där såklart, den kommer nog alltid finnas med mig, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Det är ju saknaden som tillsammans med minnena som berättar om det som en gång var. Det blir något vackert, något att vårda och vara rädd om. :)

Sista kvällen i föräldrahemmet så åt vi trerättersmiddag, trevligt en vanlig torsdag måste jag säga :)
Ellen är jätteduktig på det där med efterrätter och hade gjort den godaste cheesecake jag ätit! Jag blir alltid bortskämd när jag åker till Eskilstuna, bara det att mamma säger att maten är klar är ju ren och skär lyx! :p

Akrem, kärleken och saknaden.

Jag saknar honom. Han åkte igår kväll, jag följde med honom till flygplatsen och det var svårt att hålla tårarna borta när vi var tvungna att skiljas åt. Han kramade om mig, och vi stod och höll om varandra länge. Några tårar trillade ner över mina kinder trots att jag hade lovat mig själv att jag inte skulle gråta, det gör avsked så mycket svårare. Men när ens hjärta är fyllt av kärlek till en man som måste lämna landet så gör det ont. Det värker i bröstet. När man vet att han känner samma värk i sitt bröst, och hans ögon är glansiga av tårar så gör det ännu ondare. Så några tårar föll, men jag kan säga att jag var stark i det stora hela ändå.

Det gjorde riktigt ont i hjärtat se honom gå genom säkerhetskontrollen, och inte veta när jag kommer att träffa honom igen. Jag vinkade åt honom en sista gång och vände mig om och gick när jag kände hur tårarna vällde upp i ögonen. Jag ville inte låta honom se mig gråta, han hade en lång resa på nästan 19 timmar framför sig. Jag ville inte att han skulle vara ledsnare än han redan var.

Jag sökte upp toaletten på flygplatsen för att samla ihop mig och få känslorna någorlunda under kontroll. På bussen hem kändes det väldigt tungt, saknaden och sorgen var så påtaglig att jag var rädd för att brista ut i gråt. Så när mamma ringde för att höra hur jag mådde så bad jag henne att få ringa upp när jag kommit hem. Jag ville hålla ihop tills jag kom innanför dörren hemma. Först då skulle jag släppa fram gråten. Om jag pratade med mamma i telefon så skulle jag börja gråta, det visste jag.

Och väl hemma så kunde jag äntligen få gråta ut. Saknaden värkte i mig. Men tårarna behövdes, det är skönt att få gråta ut.

Det är så mycket jag saknar med Akrem. Vi har bott ihop sedan i början av november. Jag har alltid trott att jag inte skulle trivas som sambo. Att jag tycker för mycket om min ensamhet för att vilja bo tillsammans med någon. Men sen blev jag förälskad. Och när vi fick veta att Akrem inte fått uppehållstillstånd i sitt asylärende så ville vi umgås så mycket vi kunde innan han skulle resa hem till Tunisien igen.

Jag saknar honom här hemma. Jag saknar honom så det värker i bröstet på mig. Det är tomt utan honom. Det som varit mitt hem blev vårt hem.

Akrem hade så bra hand om katterna, och det förvånade mig när Lily accepterade honom bara efter andra besöket. Det var mycket det som gjorde att jag frågade om han ville flytta in. För Lily är vanligtvis rädd för allt och alla. När mamma och andra familjemedlemmar kommit ner till Skåne för att hälsa på mig så har vi inte sett skymten av Lily. När mamma och Linda hälsade på förra året så såg vi knappt Lily på tre dagar.

Så när Lily av någon okänd anledning accepterade Akrem så väldigt snabbt så blev jag alldeles förbluffad. Precis som alla andra som vet om Lilys tidigare beteende.
Vi blev som en liten familj. Lily betedde sig som om Akrem alltid hade bott tillsammans med oss och på kvällarna så trängdes vi alla fyra i min 2-sits soffa.

Så jag saknar honom, mycket! Jag saknar hur han håller om mig och pussar mig på pannan. Jag saknar hans famn att vila i och hans armar om mig. Jag saknar våra diskussioner och konversationer. Hans underbara humor och hur han skrattar. Jag saknar hans doft och hans närhet. Och jag älskar hur han älskar mig, och att min kärlek är besvarad. Det är en stor känsla. Varmt om hjärtat.

Vi har pratat om att jag ska åka till Tunisien och hälsa på. Träffa hans familj, hans vänner och se hans stad. Antagligen sker denna resa i mars. Efter att jag har avslutat kursen på universitetet.

Jag vill åka nu. Men jag har en massa jobb nu i januari. Sen i februari så börjar jag universitetet som det ser ut just nu. Så efter det är resan till Tunisien planerad. Behöver jag säga att jag längtar?

Men just nu är det saknaden som är störst. Kom hem igen älskling...

Slutstation rättspsyk.

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Jag känner, efter att ha haft en längre bloggpaus med bara sporadiska uppdateringar, att jag nu vill återuppta bloggandet. Anledningen till att jag väljer att börja skriva här igen är helt enkelt för att jag återigen känner att jag har något att dela med mig av, och att det känns kul att blogga igen! Kanske är det för att jag fått flera mejl på senaste tiden från er bloggläsare. Uppmuntrande ord och varma hälsningar. Tack, vill jag säga till er! Även om jag är dålig på att svara på mejl ibland så vill jag att ni ska veta att jag läser era mejl ♥

Så vart börjar jag?

Det känns mest logiskt att börja med att berätta om boken!

Mina vänner Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har skrivit boken Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts brott.

Baksidestexten: 

De är unga kvinnor som utvecklat ett allvarligt självskadebeteende. De har inte blivit dömda för något brott och de utgör inte något hot eller någon fara för andra. Men i stället för adekvat vård spärras de in på rättspsykiatriska högsäkerhetskliniker, tillsammans med mördare och våldtäktsmän och utsätts frekvent för tvångsåtgärder som isolering, tvångshandskar, hjälm och bältesläggning, ingripanden som långt ifrån alltid har lagen på sin sida. Varken de själva eller deras anhöriga kan påverka situationen – de är rättslösa.

Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har under flera år engagerat sig i dessa fall och gjort ett stort antal intervjuer med kvinnor som vårdats inom rättspsykiatrin. De har också haft upprepade möten och samtal med ansvariga vårdgivare och myndigheter. Slutstation rättspsyk är en skakande rapport från ett Sverige vi inte längre trodde fanns.

Ovanstående text är lånad från Natur och Kultur.

Det var en kylig höstdag 2010 som jag åkte till Lund för att träffa Thérèse och Sofia, de hade frågat mig om jag ville berätta för dom om mina år på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. De berättade i förtroende att de funderade på att skriva en bok, om just det jag och flera andra unga kvinnor fått erfara. Att vårdas på rättsspyk utan att ha dömts för ett brott. 

Nu ville Sofia och Thérèse att jag berättade om mina upplevelser och allt det jag varit med om under åren som patient på rättspsyk i Sundsvall. Vi satte oss tillrätta med varsin kopp te, och jag började berätta. Jag hade tagit med mig brev som jag fått av andra intagna, utdrag från min journal, en av alla mina dagböcker och en gammal rumsnyckel till ett av rummen som jag bodde i på kliniken. 

Det blev ett långt samtal med många känslor, och mycket av det jag varit med om rördes upp till ytan igen. Men jag var redo, jag hade bearbetat det jag varit med om. Och även om det fortfarande gjorde ont att tänka tillbaka på allt som hänt bakom de där murarna i norr så kände jag mig väldigt trygg där jag satt med Sofia och Thérèse. Vårt samtal gav mig hopp, det gav mig en möjlighet att göra min röst hörd, att få berätta min historia. Och jag hade fullt förtroende för de båda när det kom till det arbete med den bok som låg framför dom. 

Det är den boken som idag finns i bokhandeln. En bok som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

I boken får flera andra unga kvinnor, som liksom jag vårdats på rättspsykriatiska kliniker runt om i landet utan att ha dömts för något brott, en möjlighet att berätta om sina upplevelser och erfarenheter kring den vård, eller ska jag säga icke-vård, som bedrivs på dessa anstalter. 

Vi kan tillsammans vittna om den hårda miljön, den hotfulla miljön på avdelningarna vi bor på tillsammans med dömda brottslingar, tvångsåtgärderna som missbrukades i bestraffningssyfte, den frånvarande personalen, bälteshandskarna som låstes fast kring våra handleder och hockyhjälmen som sattes på våra huvuden, veckolånga isoleringar och de omänskligt långa och hårdhänta  bältesläggningarna, utövandet av det aktiva ointresset och den kärleksfull cynism, bristen på medkänsla och känslan av den totala maktlösheten. 

Ja, det är så mycket vi har att berätta. Händelser och handlingar du kanske inte trodde förekom i ditt trygga Sverige. Vi berättar nu, det här är vårt vittnesmål. Frågan är om du vågar lyssna?

För mig personligen känns boken som en upprättelse. Sofia och Thérèse har gjort ett fantastiskt jobb! Jag är så tacksam över allt det arbete de lagt ner på både boken och frågan i sig. Under flera års tid har jag beundrat följt deras brinnande engagemang för tjejer med självskadebeteende som vårdas på rättspsykiatriska kliniker. Att säga tack känns inte tillräckligt, men det är det enda ordet jag kan komma att tänka på. Tack, tack så innerligt mycket Sofia och Thérèse.

Slutstation rättspsyk har även en egen hemsida där ni kan följa debatten kring boken. Intervjuer, tidningsartiklar och mycket annat! Här är en direktlänk till ett inlägg på hemsidan där det finns länkar till olika intervjuer och webb-tv inslag!

Jag har även gjort ett par intervjuer i samband med boksläppet som var den 14 november. Här hittar ni ett webb-tv inslag gjort av TT-nyheter som bland annat publicerats i Aftonbladet, SvD, GP, Sydsvenskan.

Jag medverkade även i ett kort inslag för Rapport på SVT, där kan ni även höra Sofia och Thérèse berätta om boken de skrivit. Det inslaget kan ni se här.

♥

En ovanligt bra lördag, med ovanligt trevligt sällskap. Bio i Malmö. Och gula rosor...

Höstpromenad 2011

I måndags var jag ute på en riktig höstpromenad tillsammans med mina grannar Petra och Alicia och så hundarna! Två underbara samojeder.

Det var väldigt fridfullt att promenera i en sådan vacker omgivning. Hösten är vackert.
Här kommer lite bilder.

Mycket som händer!

I brist på andra bilder så slänger jag in en bild från i fredags

när jag bestämde mig för att äta lite ost och kex. 

Perfekt med portionsförpackning! :)

Det var ett tag sedan jag satte mig ner och tog mig tid att uppdatera bloggen. Det har hänt en hel del faktiskt! Jag har hunnit med att hälsa på mina vänner Dorota och Martin som köpt ett fantastiskt fint hus! Jag blev bjuden på hembakade vaniljbullar och vi gick en promenad runt området i det fina höstvädret.

Jag har även gått på mitt första inflytanderåd som lokalrepresentant för SHEDO tillsammans med Hannah. Det kändes bra och var riktigt intressant! Mycket nytt att ta in och många spännande människor. Vi blev dessutom bjudna på en tre rätters middag! Inte helt fel! Jag kom hem strax innan tio på kvällen, trött men nöjd.

Dagen därpå åkte jag till Höör för att berätta om mina erfarenheter av tvångsåtgärder på seminariet Bättre vård, mindre tvång. Seminariet är en del av SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) projekt Bättre vård – mindre tvång. Ni kan läsa mer om det här och här.

Nu håller jag på att förbereda mig inför min andra dag som Dialogutbildare! Den 27 oktober är det dags för mig att återigen bege mig till Trelleborg för att tillsammans med min kollega fortsätta utbildningen. Ska bli kul, men lite nervöst.

Jag håller även på att starta upp mitt företag, men ska ha möte med försäkringskassan innan jag skickar in alla papper, så att de får alla information om mina planer och jag kan känna mig trygg i att jag inte gör något som strider mot deras regler och att jag på så sätt förlorar min aktivitetsersättning (vet fortfarande inte om jag fått beviljad aktivitetsersättning för ett år till).

Ja, det är med andra ord ganska mycket just nu. Men jag trivs väldigt bra.
I morgon ska jag ut med min granne och hennes hund och gå i skogen! Jag ser fram emot sällskapet och att få njuta av naturen.

Avslutar detta inlägg med en bild på linslusen Lily!

Alltid redo när kameran kommer fram :p

Kvällsmys på Lilys sätt.

 (klicka på bilden för förstoring)

Ser ni något ovanligt på den här bilden? :)
Nej, tänkte väl det :) Här hemma är det ju mer regel än undantag att ligga och ha det bra i blomkrukorna! I alla fall om man heter Lily :p
Dock är det första gången hon får för sig att göra det inomhus :)

Sötfröken själv.

Föreläsning, Lund och livet.

Skrivet på en vägg i Lund som jag gick förbi.

Jag hade tänkt uppdatera bloggen tidigare, men livet har kommit mellan, det har ju varit så vackert väder så jag har spenderat mina dagar utomhus. Tagit långa promenader, träffat lite vänner, suttit med en bok på balkongen i solskenet med katterna, ja, varit lite hög på livet efter föreläsningen jag höll i torsdags! :)

Föreläsningen gick förresten jättebra! Jag fick så otroligt bra respons, det känns verkligen uppskattat att berätta om  vad jag varit med om och hur jag tog mig ur självdestruktiviteten. Jag föreläste för psykologer och det märktes att de verkligen sög i sig allt jag sa. Flera av de som var där och lyssnade arbetade med självdestruktiva tjejer och behövde råd, nya infallsvinklar och vi hade en väldigt givande dialog efter föreläsningen. Det kändes bra, och jag tänkte hur mycket det betydde för mig när jag var sjuk att jag hade en psykolog som verkligen ville förstå och hjälpa mig. Det värme verkligen i hjärtat att se detta engagemang från eras sida!

Jag utvecklas som föreläsare och jag lär mig alltid någonting nytt för varje gång jag står där och talar. Jag känner mig trygg i mig själv och det är verkligen en fantastisk känsla! Att jag kan, jag med! Det hade jag aldrig trott för bara två-tre år sedan!

Höst i Lund.

Nu till någonting annat! Igår åkte jag till Lund för att träffa Hannah (SHEDOs ordförande) och för mig en ny bekantskap - Anna. Vi gick till Ebbas Café för att fika lite och prata om livet och arbetet inom SHEDO. Riktigt mysigt, jag önskar jag bodde i Lund! Eslöv är för litet!
Men som jag sa till Hannah och Anna så tänker jag mig att Eslöv bara är en förort till Lund och Malmö :p Jag menar, från Eslöv är det bara tio minuter med tåg till Lund och tjugo minuter till Malmö.
Inte värre än tunnelbanan i Stockholm, right? :)

Det gör faktiskt stor skillnad för hur jag ser på Eslöv. Och det gör också att jag orkar bo kvar här! För jag vill verkligen flytta till en större stad. Grejen är bara att jag inte skulle ha råd med samma storlek på lägenhet i en större stad. Ja man kan inte ens hitta en lika stor bostad som jag har till samma pris här i Eslöv längre! Jag har nämligen en rymlig 3:a och ett specialavtal med min hyresvärd som innebär att min lägenhet är orenoverad, jag får då en rätt rejäl sänkning på hyran.

Jag har dessutom blivit van med tre rum och kök, katterna har verkligen yta att röra sig på, och eftersom de inte får vara utekatter så känns det bra att de har yta att springa omkring på. Men ja, jag står fortfarande i kö i Örebro, det alternativet har jag inte lagt åt sidan, jag måste dock stå i kö runt ett år till för att samla ihop poäng till att få en bra lägenhet. Ingenting är bestämt, jag tycker bara om att veta att jag har alternativ! :)

 Samma vägg och samma text.

Höstpromenad

Jag tog en paus i skrivandet och gick ut i höstsolen på en promenad. Det var skönt att komma ut och sträcka på benen, få lite frisk luft och känna solen mot ansiktet. På torsdag har jag en föreläsning i Lund, så jag har spenderat eftermiddagen till att förbereda mig inför det och uppdaterat mitt material. Så länge jag håller mig sysselsatt mår jag ganska bra, speciellt när jag gör saker som betyder mycket för mig och som ger mig en känsla av meningsfullhet. Jag försöker fylla mina dagar med just sånt, men när de dåliga dagarna är ett faktum så är det bara att acceptera det. Acceptera att ingenting känns kul, att gråten är nära och ensamheten känns påtaglig. Men oavsett om det är en bra eller dålig dag så försöker jag ta mig ut på en promenad, det gör mig gott. Speciellt när solen lyser upp vår värld...

Här kommer några bilder från dagens promenad.

Marknadsfynd

I helgen var det marknad i Eslöv, dessutom hade vi väldigt fint väder! Så jag promenerade ner till marknaden och gick ett varv. Här nedan ser ni några av de fynd jag gjorde.

 På marknaden fanns det flera loppisstånd. Jag köpte den här vackra

plåtasken! Hur fin som helst!

Väldigt fin förvaring för småsaker.

Jag köpte även ett vackert hårspänne vid loppisen.

Och en ny sjal, älskar färgerna och mönstret.

En bättre dag

Idag är en bättre dag. Det känns som om det är mycket lättare att andas och trycket över bröstet har lättat. Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på allt det stöd jag får genom bloggen, via sms och mejl, facebook och telefonsamtal. Det betyder så mycket, väldigt mycket. 

♥

Jag åkte ner till stan och åt en sen lunch med Sonja, skönt att få lite varm mat i magen. Handlade hem lite mat på vägen hem, kröp ner i fåtöljen med täcket över mig och såg Grey's anatomy. Och det känns som om det är allt jag orkar, se karaktärerna i tv-rutan leva ett liv efter ett manus.

Jag är så trött hela tiden, men har svårt att somna om kvällarna. Och det spelar ingen roll hur länge jag sover när jag tillslut lyckats somna, jag är ändå trött när jag vaknar.



I förmiddags försökte jag ta mig samman, läsa mejl men jag förstod inte vad det stod. Det är som om jag inte är närvarande, som om jag inte kan koncentrera mig tillräckligt länge på orden för att min hjärna ska förstår hur orden hänger ihop. Och jag blir så stressad! Allting bara snurrar runt runt i huvudet på mig och jag vänder bort blicken, tar ett djupt andetag och försöker igen. Men det är bara lösryckta ord tillsynes utan mening och sammanhang. Jag känner igen det här sedan tidigare, men det var så längesen sedan sist att jag lyckats förtränga hur frustrerande det är.



Nu är det lite bättre, kanske är det att jag fått mat i mig, och sovit en stund på eftermiddagen?
Jag hoppas på att imorgon kan ta mig samman, försöka fokusera på mina arbetsuppgifter och styra upp allt.

Smärtan i bröstet, och jag gråter som om jag inte vet hur man slutar.

Återigen känns allt tomt, grått och så meningslöst. Jag går omkring med en klump i magen och gråten är ständigt nära. Jag blir så arg på mig själv för att jag inte orkar det jag borde orka. Jag vill inte vara såhär, jag vill verkligen inte! Jag är så frustrerad att jag vill skrika rakt ut, men jag skriker inte, jag bara gråter.
Jag gråter när jag äter, jag gråter när jag diskar, jag gråter när jag försöker laga mat. Jag gråter när jag ska sova, och när jag sover vill jag inte vakna upp och vara ledsen. Jag vill bara fortsätta sova tills jag mår bra igen.

Jag är rädd att jag ska bli utförsäkrad... att jag ska tvingas göra mer än jag gör nu. Mer än jag klarar av. Människor runt omkring mig säger åt mig att inte tänka på det, inte ta ut något i förskott. Men jag kan inte låta bli, trotts att jag försöker. Jag är så ensam... Så ensam i allt det här.

Jag klarar av det här, det finns inte i min värld att jag ska skada mig eller behöva bli inlagd. Det behöver ni inte vara oroliga för. Jag är stark, jag berättar bara för er att jag just nu är svag,och att det är okej.Det är okej att må såhär, det är en del av livet. Det är bara det att jag önskar att det kunde vända snart.

Debuten som dialogutbildare!

Jag var både lite nervös och väldigt förväntansfull igår morse när jag steg upp, framför mig låg min debut som dialogutbildare och trotts att jag hade förberett mig väl visste jag inte vad jag hade att vänta. Skulle nervositeten lägga sig? Hur skulle människorna i gruppen vi skulle utbilda vara? Skulle det vara svårt att fånga deras intresse? Skulle allt gå som

Och så det där med adressen... jag visste inte vart i Trelleborg jag skulle åka! Men min handledare hade fått tag i vår uppdragsgivare och tagit reda på vart jag skulle. Strax efter åtta på morgonen fick jag ett sms med adressen och jag kunde slappna av.

Det var ett flertal byten på min resväg och när jag steg av tåget i Malmö hade jag 40 minuter kvar tills bussen till Trelleborg skulle gå. Jag passade på att köpa frukost på ett litet Café och satte mig i solen för att äta. Riktigt mysigt faktiskt.

Bussresan var lugn och när vi närmade oss Trelleborg och körde längs kusten kunde jag känna doften från havet. Trelleborg är verkligen en vacker stad och jag är glad över att få hålla utbildningen just där! (min kamera har gått sönder tyvärr, därför jag inte har några bilder! Ska köpa en ny så fort jag har råd!)

Jag snurrade runt i staden på jakt efter rätt adress och lokalen vi skulle vara i. Inte helt lätt, men tillslut så hittade jag dit! :) Jag och min kollega Nils hälsade på gruppens deltagare, och det kändes bra redan där och då! Allting gick bra, över förväntan till och med!

Vi har verkligen en underbart engagerad grupp att arbeta med! Alla delade med sig av sig själva, och det gjorde vårt arbete så mycket enklare! :) Ser fram emot de tre kommande träffar och det arbete vi har framför oss! En underbar känsla! Det känns som om det är det här jag vill göra! Jag mår verkligen bra när jag är ute och utbildar och föreläser!

Sen vill jag passa på att tacka er för alla lyckönskningar jag fått här på bloggen, på facebook, via mejl och sms! Det gör mig så glad!  ♥ Tack! Tack så jättemycket!



Nu ska jag dricka varm choklad och se på Idol! :)






nervös men det gick snabbt över och jag kunde slappna av och bara njuta av att få göra det här!


Jag dricker varm choklad och tänker på gårdagen.

Imorgon gäller det!

Imorgon är det dags, jag ska hålla min första dialogutbildning. Jag är både förväntansfull och lite nervös. Mest nervös är jag för att jag ännu inte fått en adress... Jag vet att jag ska utbilda i Trelleborg, mer vet jag inte! Min handledare ska börja jaga uppdragsgivaren tidigt imorgon bitti. Så jag hoppas jag får veta det i någorlunda god tid. Jag ska vara där vid 12, då utbildningen kör igång vid 13. Stress! Ja, alltså när jag inte vet vart jag ska vara. Men det ordnar sig nog!

Nu ska jag försöka få lite sömn.

Åh, just det! Är det bara jag som får lite panik när jag ser reklamen för Sova på tv? De gör reklam för sköna sängar och säger:

- I genomsnitt sover du 27 år av ditt liv...

Galet! Blir så stressad av sån information, kanske speciellt nu när jag känner stress på annat håll med. Hur känner ni inför den sortens information? :p

Trailer Älska mig HD

Jag måste tipsa er om en svensk film jag såg för ett tag sedan. Filmen handlar om mobbning och har två olika slut. Det är en oerhört gripande film, med väldigt duktiga skådespelare! Verkligen en av de bästa svenska ungdomsfilmerna jag har sett, och jag tror att jag har sett i princip alla. Den här filmen griper tag i tittaren, det är omöjligt att inte bli berörd

Filmen finns på youtube och är indelad i sex delar. Jag rekommenderar er att se filmen i HD, det gör ni genom att ändra siffran 360p till 1080p eller 720p.

Ni kan se den första delen här. Andra delen här, tredje delen här, fjärde delen här, femte delen här och den sjätte och sista delen här.

Lämna gärna en kommentar och berätta vad ni tycker om filmen om ni väjer att se den!

En promenad, ett samtal och att känna sig mindre ensam.

Lillebror ringde idag, han hade läst det jag skrev på bloggen igår. Han ringde för att höra efter hur det var med mig och vi pratade en god stund. Jag fick lite uppdatering om hur det går på polisutbildningen och jag berättade om det som är nytt i mitt liv. Det är skönt att prata med familjen och vännerna om det som tänks och känns, att få dela vardagens slentrian med någon.

Efter samtalet bestämde jag mig för att gå ut på en promenad, kom utanför lägenheten, få lite frisk luft och röra lite på kroppen. Jag gick till den lilla bron som har blivit lite av en plats dit jag går när jag behöver komma ut men ändå vill vara för mig själv. Jag hade med mig en bok och satte mig ner och läste en stund. Solen tittade fram ett par gånger och livet kändes lite lättare. Att gå ut på promenader gör mig gott, ska försöka ta en promenad varje dag.

Här är några bilder från promenaden. Ignorera allt katthår på mina leggings :p 

 Vackert och rofyllt. Önskar jag bodde i ett hus

med naturen runt hörnet.

 Himlen som speglas i bäcken.

Rofyllt.

Den lilla bron.

Tack för era kommentarer, samtal och mejl. Det värmer verkligen! Tack!

Att vara stark när man är svag.

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd

- Melissa Horn

Jag såg filmen the bucket list ikväll och jag både skrattade och grät. Tror jag behövde det, låta tårarna rinna, skratta med karaktärerna i filmen och helt enkelt sluta försöka tygla och kontrollera känslorna. Bara låta känslorna finnas.

Sanningen är att jag den senaste tiden har känt mig riktigt nedstämd. Nästan deprimerad... (hjälp! deprimerad?! Va! Hade jag inte lämnat det där bakom mig?! Hmm...)

Ja, nu blir jag personlig med er läsare. Men jag har bestämt mig för att köra med öppna kort här i bloggen. Ni har säkert märkt att bloggen inte uppdateras alls lika ofta längre. Ni undrar kanske varför? Jo, det ska jag berätta för er nu. Det är så att jag inte alltid mår så bra som jag ger sken av, det har inte känts kul med någonting ibland. Inspirationen tycks ha övergett mig när det kommer till saker jag brukar tycka är kul. Att skriva, göra smycken, måla och använda mig av decoupage, blogga, fotografera och pyssla med växter och grönt liv. Det har varit så här någon månad nu, kanske längre...

Jag har velat dela med mig av mina tankar och känslorna, men har valt att stänga det inom mig och försöka fortsätta som vanligt i tron på att det här bara är tillfälligt. Och kanske är det just det, tillfälligt. Inget mer. Men kanske är det inte alls så...

Och mitt i allt det här grubblandet har jag tänkt att det här inte är något jag bör blogga om, då faller ju fasaden! Jag ska ju vara stark, glad och framåt nu! Men vet ni vad? Det finns två sidor av ett mynt. Jag är stark! Glad och framåt är jag också ibland! Men just nu är jag mer trött, less och ganska ledsen. Och det är okej det med.

Jag kommer skriva öppet om mina bra och dåliga dagar här på bloggen. Och jag tror det är precis vad vi behöver mer av i vårt samhälle. För vi förväntas hålla inne med det som känns och bränns inom oss. Det är viktigt att hålla uppe fasaden, skriva om våra framgångar och hålla oss till det. Hålla det mindre bra för oss själva, lägga locket på och fortsätta som om allt vore bra. Fast det inte alls är bra, till och med väldigt långt ifrån bra. Varför är det tabu att skriva om dagarna då det är svårt att komma ur sängen, finna mening med vardagens sysslor, känna sig ensam och frånvarande... jag menar det är ju en del av livet det med!

Jag är säker på att jag inte är ensam om det här, och kanske är det just precis därför jag skriver det här. För att visa att det är okej att må dåligt, vara ledsen och känna meningslösheten. Varför skulle det inte vara okej?

Idag på bussen kom en vän fram till mig. Jag hade inte sett henne när jag steg på bussen, hela dagen har varit en dimma och jag har varit väldigt frånvarande. Hon kramade om mig och vi pratade lite innan vi skiljdes åt. Senare på kvällen ringde hon mig, frågade om allt var som det skulle eftersom hon tyckte att jag verkade vara nedstämd. Det telefonsamtalet värmde något så otroligt. Vi pratade en stund och efteråt kändes det bättre. Att hon lade märke till min sinnesstämning och ringde för att höra hur det vad med mig betyder mer än hon nog förstår. Mitt i min ensamhet blev jag påmind om att jag hade en vän. Så om du märker att någon i din närhet har en dålig dag, är nedstämd eller frånvarande, fråga hur det är. Vänta på ett svar och lyssna till vad din vän vill berätta. Det är medicin för själen och betyder mycket.

Jag vet inte hur jag mår imorgon, men jag gör mitt bästa för att göra det till en bra dag. Det är allt jag kan göra, och det räcker. En dag i taget, glädjen gör små besök i min vardag trots allt, även om det är korta besök. Men jag lägger märke till dess närvaro, och jag tror att det är viktigare än att glädjen kommer på besök oftare, utan att jag lägger märke till den.


Genom att skriva om det här, och låta er se mig när jag är svag, det gör mig stark.


Lämna gärna en kommentar med tankar och funderingar.

 

Godmorgon världen.

Jag vaknade tio i åtta på morgonen idag, av mig själv hör och häpna! Riktigt skönt att slippa vakna av att väckarklockan utan förvarning brutalt sliter mig ur drömmarnas värld. För jag är verkligen ingen morgonmänniska ska ni veta! Även om jag verkligen önskar att jag var det! Men nu tycks vardagens rutiner ha slå rot och jag har fått tillbaka de värdefulla morgontimmarna.

Just nu sitter jag med en kopp te, jag ska snart börja skriva på bokmanuset. Det är dags att börja komma igång med det igen. Få till skrivrutinerna och bli färdig någon gång, helst innan jag fyller 60! :p
Nej, allvar nu. Bokmanuset kommer bli klart, det har tagit sin tid att skriva. Det är så mycket att gå igenom, bearbeta, minnas och för att inte tala om all sortering och omskrivningar! Men jag tror det är värt det i slutändan.

♥

Apropå något annat! Om 13 dagar håller jag min första utbildning som Dialogutbildare! Utbildningen jag håller i kommer att hållas i Trelleborg. Jag har själv aldrig varit där, men jag har hört att det är en väldigt vacker stad, och det lite speciella med Trelleborg är att de har palmer utplacerade runt om i kommunen! Palmerna planterades för över tjugofem år sedan, vill du veta mer om palmerna i Trelleborg så kan du läsa det här.
Så det är en bonus att få hålla utbildningen i Trelleborg! Jag ska ta mig tid att promenera runt i den vackra lilla staden och känna doften av havet! Jag får hoppas på bra väder! :)

Vad mer..? Jag håller på med förberedelserna för utbildningen för fullt! Lite nervöst är det, men mest spännande och jag ser fram emot att utmana den där nervositeten!

♥